Farsta strand 170713

Semestern är slut och jag med den. Så känns det helt enkelt och jag känner att jag måste gå ut med det.
Ser ingen glädje i att återse kollegor (som jag egentligen gillar) och jobbet. Allt för mycket är en enda röra och min energi räcker inte för att kunna reda ut och ta tag.

Har under perioden före semester fått höra att man inte bör lufta sitt negativa mående men tror att det är just det man bör göra. Fler måste få upp ögonen för att kollegan eller grannen inte mår så bra som det ser ut som på ytan. Fler måste våga svara ärligt på frågan: "Hur är det?" och fler måste kunna hantera ärliga svar. "Ryck upp dig!" riktat till någon som är inne i en depression eller liknande är som att be en gråsten simma när den slängs i vattnet! "Tänk positivt" är en annan uppmaning som är lika effektfull.

Kanske allt detta ska mynna ut en sjukskrivning eller t.om byte av arbete. Just nu håller jag på att bearbeta en långvarigt tuff situation med mitt eget psyke som har fått stora konsekvenser för mig personligen. Hur och när jag ska bli färdig med detta finns ingen prognos på. Fotograferandet och musik hjälper en del men är väldigt energi-beroende. När man knappt orkar gå upp ur sängen, hur ska man då orka gå ut med kameran?

Åter till min startmening, semestern är slut och jag med den. Semester ska ju betyda att man har vilat och laddat batterierna, normalt sätt. För mig i år känns det som om det finns några batterier att ladda eller att det är fel på laddaren. Om jag känner mig rätt kommer jag att gå till jobbet när semestern är över och antingen ta tag i saker och göra det som måste göras, eller så slår apati till. Om det sistnämnda händer kommer jag nog att göra nåt så drastiskt att jag lär hamna i klorna på akutvårdens psykiatriska delar.

Gröna gången i svarvitt...