En transkription av det ni hör:

Det var en gång en liten sjucker besk som alla va så dingalo i å särskilt hennes stomma-stomma som va så översegiven så hon skicka kroken en röd tova. Å tjejen tyckte tovan va så tjick så hon använde aldri nån annan kanna å därför skällde alla na för Rödluvan.

 Åsså en dag hosta stomman hennes att besken skulle hoppa i sina maron å rigga på sig söndasblåsan å kila till stomma-stomman me lite brö å en flaska bludder. ”Ä duuu, va ere medeeej”, hosta kroken, ”Ska mandrom steppa solo till tanten när man bor på bystan å inte finns nån trick”. ”Eru nervis”, snyfta stomman å va alldeles nere. 

Men hure nu va eller inte va så spanska tjejen opp sej, facka bröt å bluddret i norra kardan å pipa iväg. För å inte bli trast å känna sej solo så lira besken trynorgel mens hon rörde på spirerna i riktning mot stomma-stommans kappe därinne i skogen. Mens hon gick där å rytma efter sista slagern, så kom en lattjo jycke på striten. ”Äh du”, pep besken, ”vicken jänki sjefer”. Hon haja inte ett barolino att de va en varg. ”Du, vatt ska du kila rå?”, sa vargen å spenka vrångt på kroken. ”Till stomma-stomman”, sa besken, ”hon ligger å trynar å har vaj på kistan, åsså har hon örsprång så hon e alldeles täppt i kåssdraget. ”Aj-aj du”, sa vargen å verka sugen. ”Skaru inte facka blomster till tanten”, sa han å flukta ut i geografin. ”Äh, du va läckra grunker”, sa besken å begynte kila ut i gröngräset för å facka blomster. Åsså såg hon inte att jycken såg läskig ut. 

 Men vargen flukta ett sista kast på besken, koppla på trean å schava före till kappen å klämta på dörrn. ”Va ere om”, hosta tanten i slaggen å verka trast därinne. ”De e ju rödluvan”, sa jycken, ”va ere mere, haru vaj på hattparkeringen, hajaru inte pucken”. ”De e ju bara å lätta på klykan”, sa tanten, som ana att de va klimpen som kom me krubb. Å vargen steppa in i kåken, rusa fram till slafen å slök tanten å slicka sej om mulen. Så hoppa han själv i gummans pyjamas å kila å häcka sej i pinnsoffan. Sen dröjdere inte lång stund förrän Rödtovan kom inknatande me sina grönsaker å mossa på tanten. ”Äh du, va propert”, sa vargen å verka spansk i tirena. ”Va ere, varu spenkar lattjo”, kvittra tjejen. ”Visst sö”, sa vargen, ”då fluktar jag skarpare”. ”Ajaj sö, men örona rå, haru såna där lattjo högtalare i kåssdraget?”. ”De e klart, då hajar ja ju bättre varu klykar”, sa besten. ”Å vicka jättekratteru har då”, mena bruden. ”Än sen då”, grymta vargen å skicka in en rak höger så fjällan vatt alldeles bröst väck. Sen skicka han sej ur lopplådan å krubba opp ungen innan hon hann hosta ett halvt franska. 

 Sen la han sej ner å begynte alla tajders sköna tryning. Han kände sej faktist lika proper som om man ryckt på fika me lite lagom lättbentyl. Sen ere egentligen inge vidare å snacka om för allting ordnajusej. För utanför kappen kom en grönsvidad jänkare med knallpåk, hoppa in i kåken å skicka puffran i ett hörn å sprätta opp vargen å plocka ut beskarna ur kistan pån. Beskarna vatt feståss väldans uppåt å skicka killen en blejd för besväre. Sen pula alla tre knat i kistan på vargen så han fick kistbök, välte, slog i däck å lämna in. Å sen ryckte stomma-stomman klimpen å den jänkia staren på fika å bludder, satte på speldosan å begynte fröjda i pin förtjusning. Å ere sårom inte har börjat fajtas ånyo å blitt syrak på varandra å åkt ur prästbetyget så harom livat än idag så de så!